
Senare. Imorgon. Jag behöver inte. Nu är det för sent.
Ibland behöver vi tid. Tid att fundera ut en lösning och därför skjuter vi upp ett beslut. Ibland behöver vi samla mod. Mod för att känna trygghet att ta det där telefonsamtalet.
Men allt annat då? Behöver vi mer mod eller mer tid för den där promenaden, för att tömma diskmaskinen, städa ur kryddskåpet eller laga punkan?
Några personer jag frågade som tycker att de inte skjuter upp saker längre har en sak gemensamt…De kan framkalla den där positiva känslan INNAN de gjort sitt uppdrag . De kan simulera tillståndet som uppstår när de gjort de där jobbiga sakerna. De kan längta efter belöningskänslan och även tänka på hur besvikna de skulle känna sig att inte få komma i det tillståndet för att de struntade i att göra det.
Hur tänker du kring att skjuta upp/förhala saker s k prokastinering eller”vanemässig och kontraproduktiv
senareläggning…” (Wikipedia).
Bilden för ett år sedan. Inte alla mornar blir så fina men känslan och minnet finns och jag kan träna på att få fram den.
Skapa dig en fin dag . I tanke och / eller i handling 🙏