Det vi ger uppmärksamhet växer i betydelse.
Ett samtalspass som volontär genomfört. Jag reflekterar över tacksamheten i andra änden över att någon lyssnar.
Visst väcks starka känslor och ett behov av att hjälpa, det är både provocerande och obehagligt att höra en person i djup smärta. Då brukar jag tänka på tiden, på sekunder som passerar. Nu är nu. Nu är redan över. Och hur är det nu jämfört med tidigare? Vilka tankenyanser märks när vi har pratat en stund och skiftat fokus? Bara en sån liten detalj som att höra en persons dialekt, att fånga upp att den här personen betonar kiosk med k, inte med sch-ljud. Samtalet fick en ny riktning med liten annan uppmärksamhet. Rösten fick en annan ton, en mjukt nyfiken fråga gav impulser på något annat för ögonblicket.
Hur hanterar du svåra samtal?
Kan du uppleva en slags ,hjälpnödighet,?
Att ’bara’ lyssna är mycket värt för den som väljer att berätta.
Önskar dig en fin fjärde advent.
Inspirera ditt inre ledarskap 