När jag samtalar med människor hör jag ofta följande:
-jag hjälper andra men kan inte se mina egna behov.
-jag mår dåligt, jag är utmattad och jag känner mig som en skit-tunna där alla andras problem hamnar. Jag orkar inte mer.
Jag frågar då: varför hjälper du andra?
-För att jag har fått lära mig det. För att jag är trygg med det. För att jag får något tillbaka. För att det förväntas av mig. För att jag inte har något val. För att jag har fått höra att jag är bra på det och sen har det bara fortsatt.
Hur gör vi när vi hamnat i en roll som blir för tung att bära? Utan direkt arbetsbeskrivning där vi behöver sätta gränserna själva?
I många fall mynnar samtalen ut i att förstå vad prioriteringar är. Att inte missbruka sitt kontrakt och regelbundet stämma av om jag har tillräckligt med goda marginaler. Men kanske viktigast av allt. Varför lyssnar jag på andra? Är min intention bara för att behaga andra eller gör jag det för att jag verkligen bryr mig. På riktigt.
