Gemenskap gör gott. Vi lever upp. Sammanhang stärker. Kärlek eller kreativitet kommer sällan i enskildhet. Tillhörighet formar oss. Men vissa grupperingar funkar bättre än andra. Struktur och dynamik kommer automatiskt. Det finns något sunt och inkluderande som respekterar gruppens formella eller informella ramar. Så, vad har hänt i en grupp där det haltar? Där ramar missbrukas och övertramp sker både medvetet och omedvetet? Vad beror det på? Och hur rimmar det med vår starka önskan av att ingå i ett sammanhang? Kan det vara egot som tar över? Ett enskilt behov som skriker högre än gruppens överenskommelser av ramar? Och vad gör man då? Finns civilkurage? Uppstår ett nytt ledarskap som ser detta och vägleder rätt. Vilka erfarenheter har du kring detta? Är djur bättre på att värna om gruppens värde? Vad beror det på?
Inspirera ditt inre ledarskap 