Du har fått frågorna, de är som en meny att plocka från för det viktiga samtalet. Frågorna kommer förhoppningsvis landa mjukt hos din motpart.
Men du svajar, du vill inte störa, du tänker att frågan säkert är besvärande, den kommer få dig att falla i betraktarens ögon. Du väljer att vara tyst, inleder något trivialt och sedan är ögonblicket förbi.
Känner du igen dig när det är dags att gå utanför bekvämlighetens ramar? Känner du rädslan av att prova något nytt som du inte vet vart det leder? Den kittlande längtan efter att vara modig. Men också bekvämlighetens värme att vara kvar i det kända.
Att vara i utveckling kan innebära smärta, en känsla av att falla men också att man svävar till en ny plats som ger nya perspektiv.
Hur ser du på utveckling. Är det alltid roligt? Svindlande?Eller är det förknippat med smärta?